Läs mer

Oumbärlig för pilgrimer

Läs Bibeln tillsammans med människor vars kristna tro är rotad där berättelserna utspelade sig.

Styrelsen för Sabeels vänner i Sverige har sammanställt ett studiematerial kallat ”Ge Bibeln utrymme att göra skillnad i världen – befrielseteologi i respektfulla samtal”.

Här möter vi människor som i bibeltexterna finner tröst och kraft i en svår tid. Vi får lyssna till människor vars kristna tro är rotad i bibelordet och ger utrymme för aktiv handling i dagens verklighet, såväl den enskilda som den sociala och politiska.

Vi får möjlighet att fördjupa oss i palestinsk befrielseteologi. Den har växt fram i det ekumeniska centret Sabeel i Jerusalem där såväl skolade teologer som kvinnor och män från olika kristna traditioner möts.

En rad svenska präster, pastorer och akademiska teologer medverkar i boken, de flesta med mångårig erfarenhet av möten med kristna i Palestina och av teologiskt arbete med förankring i denna kontext. Här finns också texter från kvinnor och män som är aktiva i gräsrotsrörelsen Sabeel, såväl i Jerusalem som i Sverige.

Boken innehåller en studieplan för den som vill starta en studiecirkel. En ordlista och en litteraturförteckning underlättar läsningen och inspirerar till fördjupat studium i syfte att ge Bibeln utrymme att göra skillnad i världen.

Läs boken:

Litterära mästerverk ur katastrofen
I år, 75 år efter al-nakba, erinrar vi oss två litterära monument som rests över palestinierna och som blivit mäktiga stöd till utformningen av palestinierna kulturella identitet. Det är romanen Solens port av Elias Khoury som förevigat nakban och dess efterbörd, och Mahmouds Darwish poesi som i ett halvt sekel fungerat som den palestinska nationalitetens främsta litterära uttryck.

I år är det tjugofem sedan romanen Solens port, Bab al-Sham, publicerades: en tät romanväv på 500 sidor med ett myller av färgstarka personer och episoder från nakban och livet i flyktinglägren därefter. Solens port är sedan länge den erkänt bästa litterära skildringen av palestiniernas öde under katastrofen.

Den libanesiske författaren och historikern Elias Khoury började arbeta med sitt stora epos över katastrofen under 1990-talet. Khoury är libanes men engagerade sig under inbördeskriget i Libanon som socialist på palestiniernas sida och har alltsedan dess i flera verk levandegjort den palestinska nutidshistorien.

För att få material tillbringade han många månader i flyktinglägren utanför Beirut och lyssnade på de muntliga berättelserna från de överlevande. Resultatet blev en roman som i en fascinerande mångstämmighet återspeglar hundratals röster om upplevelserna.

Elias Khoury talade själv om sitt förhållande till romanen i en intervju med den libanesiska författaren Alawiya Subh (al- Hayat 1998-02-09). Han upptäckte, medan han skrev, att han var mitt i en skog av andras röster. Till slut var han inte författaren utan hade förändrats till blott ett verktyg för andra.

Han ville skriva historia som den skildras genom de enskilda individernas öden, ”en historia om kärlek, längtan och passion som skulle göra en större berättelse om Palestina än den tillfälliga och politiska och sätta in den i hela den mänskliga erfarenheten i alla dess motsättningar.” …”Palestina är inte en enda berättelse. Palestinierna är inte enbart offer. Tanken att en människa enbart är offer berövar henne hennes status som människa.” Och: ”Palestina är en berättelse som börjar varje dag för det är berättelsen om ett folk som drömmer om kärlek, värdighet och mänskliga villkor”.

Romanen är inspirerad av Tusen och En Natt, berättelser som löper in i varandra utan slut. Ungefär så strävade Khoury efter att öppna romanens text för att tillåta läsaren att läsa som hen vill och sätta ihop historien/berättelsen. Han skrev ner berättelserna som han hörde dem – de återger både verkligheten och berättarens myt.

Ramberättelsen består av sjukvårdaren Khalil som berättar historier om nakban och lägren för den gamle motståndskämpen Younes som ligger i koma på ett sjukhus i ett flyktingläger. Khalil berättar i sju månader, sorgliga, skrämmande och ömsinta episoder ur verkligheten, från flykten och fördrivningen, över till de tröstlösa decennierna i flyktinglägren när passiviteten och den eviga längtan tillbaka till olivlundarna och byarna lamslår invånarna. När Khalil slutat berätta och Younes dör är sjukhuset tomt. Men berättelserna lever vidare.

Huvudberättelsen handlar om Younes och Nabila som gifter sig unga och skiljs av kriget 1948. Nabila stannar kvar i sin by i Galiléen och Younes blir motståndskämpe och smyger ibland, i största hemlighet, tillbaka till henne. I grottan ”Solens port” som givit namn åt romanen, kan de två träffas enstaka dagar varje år, med tiden alltmer sällan.

”Solens port” är romanens symboliska centrum: ett grottsystem, ett underjordiskt Palestina i Israels mitt, ett provisoriskt hem …ett ursprung till nya släkten och nya berättelser,” skrev Stefan Jonsson i sin recension i DN 2005-12-17).

Romanen blev en förnyare av romankonsten. Den har också vuxit ut över sina gränser och blivit en del av verkligheten. Titeln Bab al-shams användes till exempel för en av fredsaktivister nyanlagd liten by på Västbanken år 2013 (som revs av israelisk militär) och det är namnet på kulturföreningar runtom i världen. Den fiktiva grottan har blivit en kraftkälla för palestinskt hopp om en framtid.

Mahmoud Darwish är palestiniernas nationalpoet. Hans uppläsningar brukade samla en publik på tiotusentals personer, flera av hans dikter blev populära sånger och när han avled 2008 utlystes tre dagars landssorg i Palestina.

Hans poesi uttrycker kärnan i palestinsk identitet, kultur och historia. Samtidigt formulerar den existentiella frågor om människans livsrum, hennes identitet och rotlöshet, och den är den allmängiltig långt över tidens och platsens gränser.

Mot ockupation, våld och förvirring ställer han poesin som vapen, mot förtrycket den egna kulturens oförglömlighet. Som vägen till fred kommer hans poesi att visa sig mer verkningsfull än krig och politik.

Född 1942 i den galiléiska byn al-Birwa tillbringade han en del av sin ungdom i Israel innan han gav sig av på sin exilvandring. Han uppehöll sig i Beirut, senare i Tunis, Amman och Paris för att nämna några platser. Den första diktsamlingen av ett tjugotal kom 1960 och redan från början var det givet att han skulle skriva om Palestina, det förlorade landet, och om sig själv i exil.
Under det sena 1990-talet återvände Darwish till Palestina, han bosatte sig i Ramallah och blev direktör för det nystartade kulturcentrumet där. Främlingens säng, Varför lämnade du hästen ensam och den långa prosadikten Mural tillkom under denna tid.

Darwish skriver om sitt liv i exilen: Han sitter på kaféet och läser tidningen, vandrar på regniga gator i en främmande stad, hör kyrkklockorna slå över hustaken. Exilen definierar honom till den grad att han kan utbrista som i en känd dikt: ”Vem är jag utan exil?”

Ändå kan exilen bara ses mot bakgrunden av poetens rotfästade identitet, tillhörigheten till landet som inte kan utplånas. Så färdas vi med Darwish tillbaka till hans barndoms by där barnet känner sin väg uppför trapporna i byns gränder till huset med en jasmin framför porten, tama bin omkring frukostbrickan och på gården en brunn, en hängpil och en häst – den väg poeten-barnet alltid skall gå. Den mogne poeten för oss vida omkring i den närorientaliska kulturen, från Andalusien i väster, ut i den förislamiska ökenposins landskap, vidare förbi en duva från Bysans och ända till Tvåflodlandet i öster och den sumeriska fruktbarhetsgudinnan för så där femtusen år sedan. Darwish är den moderne Gilgamesh, resenären som trotsar döden och söker livets gåta.

Under den andra intifadan år 2001 som eskalerade till ett krig genom den israeliska militärens invasion, bodde Darwish kvar i Ramallah. Inifrån Palestina skildrar han situationen i Tillstånd av belägring. Mot de israeliska soldaternas aggression ställer han det palestinska folkets naturliga vänlighet och gästfrihet, mot krigets våld frammanas poesins inneboende kraft.

Darwish beskrivning av Palestina är ikonmålarens som använder samma traditionella förråd av motiv och omvandlar varje dikt till en egen bild fylld av närvaro. Han rör sig från det allmänna till det enskilda, från myt till verklighet och skriver i en helt egen stil som blandar vardag och humor med det upphöjda och allvarliga och som flödar av värme och elegans.

I hans sista diktsamlingar, ”Mandelblom och bortom” (2005) och den mäktiga prosatexten ”I frånvarons närvaro” från 2006 tog han steget fullt ut mot ett allmänt humanistiskt perspektiv. Hans poesi överskred sina historiska och geografiska landmärken och undersökte människans villkor genom stadier av ständig självprövning,

Han hör till de mest betydande poeterna i vår tid.

(Se www.världslitteraturen.se för en litteraturlista.)

Kerstin Eksell

Ny bog om de kristnes rolle i kampen for palæstinensisk national befrielse

I oktober 2022 udkom en enestående bog, der dokumenterer de kristnes rolle i den palæstinensiske nationale befrielseskamp fra 1917 til 2004. Forfatteren, Xavier Abu Eid, er født og opvokset i Chile, hvortil hans bedsteforældre emigrerede og ikke kunne vende tilbage til Palæstina. Men Xavier besluttede i 1990’erne at vende tilbage til Palæstina og blev kommunikationsrådgiver for PLOs Negotiations Support Unit/Negotiations Affairs Department. Bogens titel er:“Rooted in Palestine – Palestinian Christians and the Struggle for National Liberation 1917-2004″ og er udgivet af Dar al-Kalima Univeristy Press i Betlehem.

Bogen illustrerer tydeligt, at de kristne i Palæstina altid har følt sig som en integreret del af deres folk og kæmpet side om side med deres muslimske medborgere for national befrielse. I kraft af deres høje uddannelsesniveau var de fra starten af med til at udforme det ideologiske grundlag for denne kamp. Under Nakba led de den samme skæbne som andre palæstinensere: fordrivelse og status som flygtninge. Under den første Intifada var de kristne uddannelses- og kulturinstitutioner samlingssteder for den folkelige mobilisering. I den kristne landsby Beit Sahour (Hyrdernes Mark) ved Betlehem nægtede alle borgerne i 1988 at betale skat til de israelske myndigheder så længe de ikke kun tildeles samme rettigheder. Fremtrædende kristne som Hanna Ashrawi spillede en nøglerolle under Madrid-processen og kristne var med til at grundlægge de første menneskerettighedsorganisationer i Palæstina. Teologer som Naim Ateek (anglikaner) og Mitri Raheb (lutheraner) udviklede i samme periode den særlige palæstinensiske kontekstuelle teologi, der forkyndte håb, kærlighed og fred med retfærdighed midt under undertrykkelsen. Også Kairos Palæstina erklæringen fra 2009 og den internationale bevægelse der udsprang heraf, kan ses i sammenhæng og forlængelse af denne udvikling.

Det var bestemt ikke altid at kirkernes ledelse førte an og viste vejen. Mange af dem var nemlig af udenlandsk oprindelse og havde ikke forståelse for deres menigheders lidelser og hvad det krævede af dem. En markant undtagelse er den romersk-katolske Patriark Michel Sabbah. Ud fra sin polske baggrund forstod Pave Johannes Poul 2. udemærket hvad palæstinenserne måtte lide under og han udpegede Michel Sabbah som den katolske kirkes første palæstinensiske leder i 1987. Født i Nazareth i 1933 runder han snart 90 år, men er stadigvæk et kirkeligt fyrtårn i kampen for palæstinensisk befrielse. Abu Eid slutter da også sin bog med ord Michel Sabbah skrev i 1990: ”(Muslimer) er vores ligestillede landsmænd. Vi deler den samme fremtid, det samme land og den samme arv (…) Mine brødre og søstre, I må også selv opretholde denne solidaritet og denne enhed. I skal elske hinanden. Sammen må vi dele vores lidelser og vore håb. Hvad vi end har i denne tid må det deles, hvad enten det er meget eller lidt”.

Xavier Abu Eid har givet tilsagn om at deltage i Betlehems Venners årsmøde i Middelfart den 11. marts 2023, hvor der bliver rig mulighed for at høre ham fortælle om de kristnes historie i befrielsesbestræbelserne, men også om den aktuelle udvikling i Israel/Palæstina.

Uffe Gjerding

Verdens største fængsel

Titlen på den israelske historiker Ilan Pappés bog ”The Biggest Prison on Earth” er ikke mindre relevant i dag end da den blev udgivet i 2017. Den seneste udvikling i Israel/Palæstina syntes blot at bekræfte Pappés tese om, at den måde Israel har behandlet palæstinenserne på lige siden statens oprettelse i 1948 – ja endog før det – kan ikke minde om andet end et stort fængsel. Verdens største, hævder han. Pappe har skaffet sig adgang til arkivmateriale, som ikke tidligere har været tilgængeligt for offentligheden. Hans grundkonklusion er, at jøderne siden 1880erne har ønsket at få så meget af landet som muligt med så få palæstinensiske indbyggere som muligt. I 1948 lykkedes det at få 78% af landet. Til gengæld fik man det tømt for halvdelen af dets indfødte befolkning. Drømmen om Landet Israel fra Middelhavet til Jordanfloden blev opfyldt i 1967. Yderligere 300.000 palæstinensere blev fordrevet fra landet.

De principper om adskillelse og militærkontrol med den palæstinensiske befolkning i selve Israel fra 1948 til 1966 blev fra 1967 videreført på Vestbredden og i Gaza. Fra dag 1 efter krigen havde man detaljerede politikker og administrative strukturer parat til at kontrollere den del af den palæstinensiske befolkning man indså, at man ikke denne gang kunne fordrive uden massiv international fordømmelse. Regeringsdrøftelserne i juni 1967 som Ilan Pappé nu har fået indsigt i, viser tydeligt, at man ikke havde nogen hensigt om at opgive Vestbredden, Gaza og Golanhøjderne. Derfor gik man straks i gang med at bygge jødiske bosættelser i de besatte områder og optrådte i enhver henseende i strid med FN konventionerne, der gælder for besat område. Det internationale samfund protesterede, men har aldrig gjort noget effektivt for at ændre tingenes tilstand.

”The rest is history” kan man så sige: Ikke på noget tidspunkt har Israel afveget fra den oprindelige politik og i dag bor der 400.000 jøder i de besatte områder plus 250.000 i Østjerusalem. Ikke engang Oslo aftalerne ændrede noget ved Israels optræden og Pappe mener heller ikke, at Israel for alvor ønskede en fred hvor grundlæggende problemer som land, Jerusalem og flygtninge blev løst.

Pappé opererer med to slags fængsler for palæstinenserne. Det åbne fængsel, hvor der gælder visse regler så længe palæstinenserne opfører sig ordenligt og forholder sig i ro. Og så det strengt lukkede fængsel, hvor alle mulige begrænsninger på opførsel og bevægelse gælder og hvor militæret stort set har frit lejde til at ydmyg, anholde, mishandle og dræbe efter forgodtbefindende, og hvor soldater og bosættere stort set slipper fri for retsforfølgelse for åbenlyse forbrydelser.

Med den nye israelske regering er det vist ret tydeligt hvilken retning pilen peger i forhold til om palæstinenserne i de kommende år får lov til at leve i et åbent fængsel – verdens største – eller et lukket fængsel. Fanger i et lukket fængsel vil uvægerligt søge at gøre oprør, som vi har set det under den første og den anden Intifada. Man kan derfor frygte det værste for den kommende tid og kun håbe på, at det internationale samfund endelig vil gribe ind. Men erfaringen har vist, at det er først når civilsamfundet – lokalt og internationalt – handler og råber op, at der er en chance for at tingene kan ændre sig. Også denne gang.

Uffe Gjerding

Ilan Pappé: ”The Biggest Prison on Earth – a History of the Occupied Territories”. Oneworld Publications, UK, 2017. (Kan købes hos Saxo for kr. 164,-)

Ilan Pappé er født I 1954. Han er israelsk historiker, der bor i eksil i Storbritannien, hvor han er professor på College of Social Sciences and International Studies ved Exeter Universitet. Før han kom til Storbritannien underviste han i politologi og var leder af Emil Touma Institute for Palestinian and Israeli Studies ved Haifa Universitet (1984-2007). Han var også et fremtrædende medlem af partiet Hadash og var kandidat til Knesset i 1996 og 1999. Pappé er en af Israels ’nye historikere’, der ud fra britiske og israelske dokumenter der blev offentligt tilgængelige i 1980 har forsket og skrevet bøger der skildrer Israels tilblivelse på en ukonventionel måde. Han har støttet en forslag om international boykot af israelske akademikere, hvilket førte til, at Israels uddannelsesminister og presidenten for Haifas univeristet i 2007 forlangte, at han blev fyret. Han valgte selv at trække sig og flytte til Storbritannien bl.a. efter flere dødstrusler mod ham. (Kilde: Wikipedia).

Raba’i al-Madhoun: Fractured Destinies. Eng. övers.Paul Starkey, Hoopoe (AUC Press) 2018. (Masa’ir. kunshirtu al-hulukust wa-l-nakba 2015).

Den här boken handlar om palestinier som vuxit upp eller utbildats i diasporan och som nu vistas i Israel. De är välutbildade, vanligen med brittiska eller amerikanska medborgarskap, och de har ett nätverk av palestinska vänner och släktingar i Israel, Palestina eller andra länder.

Huvudpersonerna, det brittisk-palestinska paret Julie och hennes man författaren Walid beger sig till Israel för att uppfylla Julies mors önskan, att begrava dennas aska i det gamla hemmet i Akka. I Israel reser paret genom landet som turister utifrån. Minnena som förmedlats vidare från äldre generationer präglar deras upplevelser. Texten liknar en turistbeskrivning, utan komplexitet, men den lättflytande ytan rymmer flera bottnar – bokens titel hänvisar passande till dess komposition, som en konsert i flera satser.

I Akka, forntidens feniciska hamnstad och senare bl.a. korsriddarhamn, beser man de arabiska baden, ottomanska moskéer, kyrkor och kloster, khaner och souqer.

Jaffa, en annan fenicisk och kananeisk hamn, utgör en komplex zon, med sin palestinska arkitektur från 1800- och 1900-talen som nu till stor del gentrifierats av inflyttade judiska israeler men som också rymmer en stark palestinsk närvaro.

På rundtur i de gamla arabiska delarna av Haifa, särskilt det välkända arabiska kvarteret Wadi al-Nisnas, påminns läsaren om kända palestinier som historikern Emil Touma, och författaren Emil Habibi.

Julie upplever Palestina som ett museum utan gränser placerat mitt i det moderna Israel. Palestina i denna roman visar upp en parallellvärld till den israeliska staten; förgrunden är kulturregionen Palestina, bakgrunden den samtidigt existerande staten Israel

Författaren skiljer skarpt på den officiella israeliska politiken å ena sidan och enskilda israeler och lokala judisk-israeliska initiativ å den andra. Det byråkratiska systemet systemet är förtryckande, palestinierna saknar många demokratiska rättigheter.

Samtidigt är Al-Madhoun djupt kritisk mot systemen i de omgivande arabländerna Syrien och Egypten. Och han tar upp förfärande fall av hedersvåld i traditionella delar av det palestinska samfundet i Israel.

Romanen ger återkommande bilder av kontakt mellan palestinska och judiska individer. Några exempel: Julies bästa väninna i London är en judisk kvinnlig poet. Den ryska judinnan Ludmilla är gift med palestiniern Jamal och de bor i harmonisk grannsämja med judiska israeler i Haifa. Den kommunistiske palestiniern Mahmoud Dahman hjälper sin judiska granne som är traumatiserad efter att ha undkommit förintelsen. Al-Madhoun visar på möjligheter för samlevnad.

Kerstin Eksell

Elias Khoury: Children of the Ghetto:  My Name is Adam. Eng. övers. Humphrey Davies.  Archipelago Books 2019. (Awlad al-ghitu – ismi Adam 2016.)

Romanens historiska utgångspunkt är intagandet och tömningen av staden Lydda (Lod) 10 – 12 juli 1948 och upprättandet av det palestinska ghettot där.  Israeliska styrkor rörde sig i staden under tre dagar, sköt omkring sig och plundrade husen. Händelserna har kallats ”massakern i Lydda”. Lik låg överallt, rapporterade ögonvittnen. Därefter drevs palestinierna drevs iväg på vad som kallas ”dödsmarschen från Lydda”. Mellan 30 000 och 60 000 människor vandrade i tre dagar till närmaste arabiskkontrollerade område. Eftersom det var över 30 grader varmt och ont om vatten omkom många under vandringen.

Omkring 500 palestinier blev kvar i staden. De internerades i ett kvarter i centrala Lydda som inhägnades med taggtråd och kallades det arabiska ghettot. Khoury beskriver hur invånarna försökte organisera sig och så vitt möjligt leva ett normalt liv.

Huvudpersonen i romanen är Adam Dannoun som var nyfödd när ghettot upprättades och som vuxit upp i Israel och långt senare bosatt sig i New York. Hans älskarinna, den judisk-polska konstnären Dahlia, har uppmanat honom att söka sitt palestinska ursprung.

I New York börjar Adam skriva ner berättelsen om ghettot i Lydda. Romanen framställs som bestående av Adams anteckningar.

Khoury skriver att tystnaden präglade ghettots invånare och att denna tystnad kom att härska under många år därefter: tystnaden som råder efter katastrofen, de traumatiserade offrens egen oförmåga att uttrycka sina öden, och tystnaden från omvärlden som inte vill lyssna.

”Det handlar inte bara om fördrivningen av palestinierna från deras land för sedan inträffade ett större brott – brottet att tvinga ett helt folk till tystnad. Jag talar… om den tystnad som segraren påtvingar den besegrade genom språkets makt” skriver Khoury i romanen. Hebreiska språket, israelisk historieskrivning blir dominerande.

Khoury trivs med att blanda genrer och han inspireras både av klassisk arabisk litteratur – poesi, Tusen och en natt – och av västlig sådan. Och många referenser till den nya palestinska litteraturen och konsten finns strödda i romanen. De dokumenterar den nya palestinska identitet som konsoliderat sig under de decennier som gått sedan nakban.

Adam Dannoun själv är ett exempel på en palestinier som utbildats inom Israel: han är israelisk medborgare med magisterexamen i hebreisk litteratur i Haifa, och har tillhört den israeliska vänstern, de intellektuella. Adams miljö i New York visar många exempel på umgänge mellan intellektuella israeler och palestinier.

Ghettots barn översattes blixtsnabbt till hebreiska och mottogs mycket positivt bland de israeliska intellektuella som arbetar för försoning och samförstånd.

Ghettots barn är första fristående delen i en trilogi. Andra delen, om den unge Adam som litteraturstuderande och kulturjournalist i Israel, har utkommit på arabiska.

Kerstin Eksell

Ibtisam Azem:The Book of Disappearance. Eng. övers. Sinan Antoon, Syracuse University Press 2019. (Sifr al-Ikhtifaa 2014.)

Alaa är frilancefotograf och mediastuderande vid Tel Avivuniversitetet. Han är född och uppvuxen i Jaffa. Alaas närmaste palestinska vänner, manliga och kvinnliga, är universitetsstuderande eller lärare.

Alaa bor och arbetar i Tel Aviv, en modern stad med livaktigt kulturliv. Ett samhälle i fredlig samlevnad som det ser ut på ytan. Här bor också Alaas granne Ariel, en israelisk journalist. De umgås med viss vänskaplighet samtidigt som deras respektive historiska perspektiv på landet är totalt motsatta. Den normaliserade vardagen döljer ett gap som tiden på intet sätt har överbryggat.

Optimisten Ariel älskar sin stad, den vita staden, och sitt land, miraklet som blev sant. Arkitekturen med de vackra Baihausbyggnaderna är ett monument för den israeliska nationen. Ariel tycker att Alaa och andra arabiska bekanta borde slås sig till ro och njuta av att leva i en fri modern stat.

I det närliggande Jaffa möter vi Alaas mormor med hennes berättelser från nakban och hennes envisa kamp för sin identitet i det framväxande Israel.

Alaa kan alla berättelserna från den gamla tiden, namnen på gatorna innan de döptes om, människorna som om de ännu bodde kvar. Han vet vad som hände dem, vem som gifte sig, hur de firade sina fester. Men hans minnen är fragmentariserade. De har trängts av den officiella israeliska historieskrivningen som gäller i skolan och i medierna. Palestinierna påtvingas tystnad, de tvingas tala erövrarnas språk.

På väg norrut mot Tel Aviv går Alaa förbi den gamla arabiska staden med husen som vetter mot havet där de judiska konstnärerna och de välbärgade numera bor. De är som ett museum, tänker han, med utbytbara roller: Vem är utställare och vem är besökare?

När Alaa går omkring på gatorna i Tel Aviv ser han människorna som genom en vägg av glas; som om han ropar till dem på andra sidan glaset men ingen hör honom eller bryr sig om honom.

Många av Alaas palestinska vänner vill lämna landet. Den arabiska minoriteten på många håll är hårt drabbad av arbetslöshet, drogproblem och gängkriminlitet. Alaa argumenterar för att palestinierna är som ursprungsbefolkningen i USA. Dessa stannar i sitt land och försöker förändra det inifrån.

Romanen utmynnar i ett hypotetiskt dubbelt scenario: En dag vaknar Israel upp till insikten om att alla palestinier försvunnit. Denna gåta frammanar olika reaktioner, från besvikelse över att palestinierna inte var riktiga vänner, trots att man ätit falafel tillsammans på Jaffas restauranger, till lycka över att man blivit kvitt detta ständiga problem.

I ett motscenario väljer Alaa att stanna kvar i Jaffa. Vi ser honom sitta på den lilla gården i mormoderns hus som han ärvt. Han har flyttat in i huset och reparerat det, trots att han inte fått tillstånd att göra så. Han tänker på mormodern som sade: “Jaffa är så vackert och Palestina är så vackert! … det är inte förlorat…vi är fortfarande här, mitt barnbarn.”

Kerstin Eksell

Susan Abulhawa: Berättelsen om Nahr. Översättning Rose-Marie Nielsen. Norstedts 2019. (Against the loveless world 2020.)

Författarens tredje roman och enligt internationella recensioner hennes tekniskt sett bästa och mest komplexa.

Nahr växer upp med sin palestinska familj i exil i Kuwait. Hon gifter sig ung, hennes man överger henne och hon lockas in i prostitution för att försörja familjen. Hennes tillvaro kastas efter Kuwaitkriget 1990-91. Palestinierna hade gjort misstaget att stödja Saddam Hussein och blev därför betraktade som illojala av Kuwait och förföljda. I romanen skildras sexuella övergrepp av kuwaitiska män: Abulhawa är en engagerad feminist.

Romanens andra del berättar om hur Nahr som inte är politiskt engagerad tar sig till Jordanien och därifrån in i Palestina (Västbanken). Hon söker sin frånvarande man för att kunna få skilsmässa men träffar hans bror Bilal, en palestinsk partisan. Nahr blir kär både i Palestina och i Bilal. Hon flyttar till en liten by och får kvinnliga vänner.

Nahr engagerar sig i Bilals motståndsaktiviteter, särskilt i hans kamp mot de illegala bosättarna och deras outtröttliga angrepp mot de palestinska bönderna. Hon blir så småningom gripen av ockupationsmakten och tillbringar flera år i ett israeliskt säkerhetsfängelse.

Palestinierna skildras i närbild, ockupationsmakten på avstånd och som fiender. I kontrast mot soldaternas våld står en oväntad kärleksförbindelse mellan en israelisk officer och en palestinsk partisan.

Abulhawas text är som vackrast när hon beskriver det palestinska landskapet, dess skönhet och växtlighet. Ljuset och färgerna, kullarna, odlingarna, doften av blommor och örter och inte minst olivdungarna. Eller den varma lojalitet och förståelse som uppstår mellan de palestinska kvinnorna i traditionella bylivet.

Man kan med fog reagera mot författarens tendens till grova konturer i personbeskrivningen och invecklade och osannolika händelseförlopp. Men många läsare världen över har berörts av hennes spänstiga och lyriska prosa och hennes varma inlevelse i sina fiktiva karaktärer. Hon säger själv att hon lever sig in i sina karaktärer efterhand som de växer fram, så att det blir dem hon skildrar, inte något politiskt perspektiv.

Se vidare på https://sites.nd.edu/literatures-of-annihilation-exile-resistance/interviews/against-the-loveless-world-an-interview-with-susan-abulhawa/ :  Intervju med Rachael Rosenberg

Kerstin Eksell

Isabella Hammad: Parisaren. Övers. Alva Dahl. Norstedts 2020. (The Parisian 2019.)

Berättelsen tilldrar sig i tidsperioden 1914 – 1936: första världskriget och det brittiska mandatet fram till början av det arabiska upproret.

Nablus ligger i en bergig trakt i norra Palestina. Den gamla staden är känd för sina gamla byggnader från medeltiden och ottomansk tid (varav ett stort antal tyvärr förstördes av den israeliska armén år 2002). Under den ottomanska tiden var Nablus en knutpunkt för handelsvägar kors och tvärs genom Mellanöstern.

Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet upplevde Palestinas en blomstringstid i handel, näringar och jordbruk. Från Nablus kom till exempel den berömda Nabulsitvålen (känd från 900-talet) och man producerade mest bomull i hela Mellanöstern. I slutet av 1800-talet fanns ett stort antal tvålfabriker och ännu fler väverier, skrädderier och manufakturer.

Huvudpersonen i Parisaren, Midhat Kamal, är son till en textilhandlare som har verksamhet i både Nablus och Kairo.

Midhat skickas till internatskola i Istanbul och fortsätter till Montpellier för att läsa medicin. Under ett år Montpellier umgås han med en professor i socialantropologi och förälskar sig i dennes dotter. Han upptäcker dock att han blivit ett studieobjekt för professorn, som exempel på underlägsna rasers (o-)förmåga att tillgodogöra sig intellektuell utveckling.

Midhat återvänder så småningom till Nablus och försöker anpassa sig till livet i Palestina. Men han plågas av en livslång identitetskris, sliten mellan det västliga samhället som har förkastat honom, och hemlandet, där han kallas “parisaren”; han uppträder och klär sig som en parisare.

Det borgerliga samhället i Nablus liknar på många sätt det europeiska. Det kunde vara en fransk eller engelsk småstad med sina kotterier och sin klasshierarki.

Klassresor är vanliga. Midhats vän Hani Murad är politisk intellektuell i Jerusalem, hans hustru Sahar är dotter till en revolutionshjälte och går själv i spetsen för den arabiska kvinnorörelsen och förespråkar bl. a. höjd åldersgräns för äktenskap samt frihet från slöjan.

Palestinska och allmänna arabiska intressen gäller från början kampen för politisk självständighet, först från ottomanerna, därefter från de europeiska kolonialmakterna. Efterhand kompliceras denna fråga genom den snabbt ökande judiska invandringen och tillväxten av den politiska sionismen.1920-talet var ännu fullt av möjliga val. Sedan ökar motsättningarna. Det saknas politisk vilja från britterna i synnerhet att ta itu med problemen.

Vi kan känna igen oss själva i dessa palestinier, i deras borgerliga klassresa och nationalistiska frihetskamp, så lik europeisk 1800-talshistoria. Romanen är skriven i fortsättningen av den europeiska borgerliga romanen från tidigt 1900-tal.

Kerstin Eksell

Adania Shibli: En oansenlig detalj. Översättning Jonathan Morén. Tranan 2021. (Tafsil thanawi 2017.)

Att framhäva en detalj för att åskådliggöra ett större sammanhang är en gammal berättarteknik.

Berättaren, bokens jag, är en palestinska bosatt i Ramallah. Hon är mottaglig just för detaljer, skriver hon. Det kan bero på en oförmåga att urskilja gränser: ”Men likväl finns det sådana som anser att det perspektivet, att man koncentrerar sig på de oansenligaste detaljerna…  är det enda sättet att nå fram till sanningen, om inte rentav det avgörande beviset för dess existens.”

Hon råkar läsa en artikel om en soldatvåldtäkt under kriget 1948-49 i södra Israel, i Negevöknen.  Händelsen ägde tillfälligtvis rum samma datum som hennes födelsedag. Annars var ”det faktiskt inte var något ovanligt… jämfört med vad som utspelar sig dagligen i ett område under larmande ockupation, där folk blir dödade hela tiden. [Våldtäkter] inträffar ju inte bara i krigstider, utan även till vardags. Mord eller våldtäkter, och emellanåt bäggedera samtidigt.”

Första hälften av boken beskriver våldtäkten året efter staten Israels tillkomst. En grupp soldater är utstationerade i Negevöknen med uppgift att oskadliggöra araber (fienden) som ännu kan gömma sig i området. Vi följer plutonchefen, hur han plågas svårt av hettan och tristessen. Han fullgör sin tjänst med stark idealism. I ett glödande tal till sina män uppmanar han dem att kämpa mot alla som försöker förstöra deras nya stat; de ska tänka på hur de för länge sedan var först i detta land och de ska sträva efter att få öknen att blomstra.

En dag påträffar gruppen några beduiner på sina kameler och skjuter ner det som rör sig. En beduinflicka överlever och tas till fånga, våldtas och mördas.

Detta är ”den oansenliga detaljen”. Så vilket är det större sammanhang som framträder här? Det förstår vi när vi följer berättaren på hennes resa från Ramallah till Negevöknen i hennes försök att förstå vad som hände.

Som palestinier på Västbanken kör berättaren med hjälp av olika id-kort genom det hårt segmentiserade landskapet från Västbanken till Tell Aviv, en resa på sterila motorvägar genom checkpoints fulla av soldater, betonghinder, det stora muren… Enstaka spår av människor, kläder på tork, herdar med sina får skymtar förbi.

Ett stort antal byar längs den korta körsträckan ingår i de hundratals som utraderats från 1948 års karta: här namnges ett drygt dussintal. Istället har man anlagt en stor nationalpark, ”Kanadaparken” – en vanlig process som döljer de utplånade byarnas historia.

Några av de gamla palestinska byarna finns kvar om än tömda på sin ursprungliga befolkning, som Lifta, ”Palestinas Pompeji”. –  Berättaren anländer slutligen till platsen där mordet inträffade, nu ett militärt område i öknen.

I sin underdrivna fiktion åskådliggör Shibli avhumaniseringens verkan: den oansenliga detaljen blev möjlig på grund av de israeliska soldaternas avhumanisering av Den andre. Sedan 1948 har etnisk rensning konsekvent bedrivits mot alla palestinska områden, i det nuvarande Israel och på Västbanken –avhumanisering av annat slag men i stor skala.

Kerstin Eksell

Mahmoud Shukair: Men Jerusalem står kvar. Övers. Kerstin Eksell Alhambra förlag 2022. (al-Quds wahdaha hunak 2009.)

Detta är en skildring av Gamla staden i Jerusalem som besökts och omskrivits av otaliga resenärer. Sällan kommer människorna som bor där till tals. Här får vi följa invånarnas egna liv.

Boken består av en mängd ultrakorta texter, varje text utgör en scen. Prosan är komprimerad, enkel och laddad.

Berättaren i första person är liksom Shukair själv författare och journalist och har skrivit om staden i tjugo år. Han möter den unga litteraturstuderanden Rabab, de gifter sig och lever romantiskt bland böcker och antikviteter.

Rabab är dotter till fiskhandlaren och hans fru Khadija. De bor i sitt gamla hus tillsammans med sin dotter, Rababs lillasyster Asmahan. Två söner är borta, en i utlandet, en annan i fängelse.

Många scener skildrar vardagen. Kvinnor hänger upp tvätt och utbyter nyheter, männen småpratar om kvällarna medan vattenpiporna sakta bubblar, i butiker och stånd pågår en livlig kommers. Stadens klockor kallar till gudstjänst. Författaren och hans hustru läser poesi för varandra, går på teatern och köper antikviteter till sitt nya hem.

Rummet har också en historisk dimension, ekon från historien återkallas i de trånga gränderna. Konung Melki-Sedek, fridens konung från kananeisk tid, dyker plötsligt upp på sin kvällspromenad. Den ädle Saladdin, korsfararnas besegrare, rider då och då genom staden.

Rädslan för våldet och förtrycket lurar hela tiden under ytan. Ockupationsmakten vräker familjer från deras hus, de aggressiva bosättarna blir allt fler.

Människorna i staden hör samman med alla dem som lidit i tidigare epoker: jebusiter, israeliter, muslimer, judar, kristna.

En litterär prestation – och med sin underfundiga humor och stillsamma fredlighet en stark icke-våldsprotest mot den pågående ockupationen.

”… en gripande och oförglömlig hyllning till en ärrad stad ’insvept i sorg’. Anne Marie Lundström i BTJ nr 21, 2022.

Kerstin Eksell

För tre religioner är Jerusalem mer eller mindre jordens medelpunkt. Deras företrädare har i olika perioder styrt staden med anspråk på att ha gudomligt mandat. Inte att undra på att konflikterna är många och svårlösta.

Denna bok klarlägger de olika motiven för såväl antisemitism som sionism, analyserar nazismens relation till kolonialismen, diskuterar stormaktspolitik, etnicitet, apartheid samt religionen som möjlighet till och hinder för en väg framåt. Ett viktigt bidrag till en sakligare debatt om Israel–Palestina-konflikten. Framställningen väjer inte för att lyfta fram det israeliska samhällets inneboende paradoxer.

Författaren Bernt Jonsson har varit journalist i press, radio och tv. Dessutom arbetat på utbildnings- och utrikesdepartementet samt Life & Peace Institute.

Tidigare publicerat bland annat På väg mot befrielsen. Svensk solidaritet med södra Afrikas befrielsekamp 1960–1995. Jonsson är aktiv i Uppsala Missionsförsamlings samhällsengagemang.

Denna välskrivna bok handlar om kolonialism, men inte det som händer för hundra år sedan, utan om en verklig, nutida och grym ockupation och annektering. Boken skildrar ur en personlig synvinkel det israeliska förtryck som nyligen av flera människorättsorganisationer – och nu senast av FNs speciella rapportör Michael Lynk – benämns apartheid, vilket är ett brott mot mänskligheten.

Matts Mattsson var på 60-talet i en kibbutz i Israel, och som många av oss var han imponerad över kibbutzlivet och israelerna. När han femtio år senare återvänder som deltagare i ett ekumeniskt följeslagarprogram, ser han hur antalet kibbutzer minskat och ändrat karaktär från en solidarisk socialism till ortodox judendom. De blir kärnor i de enligt internationell lag illegala bosättningarna på palestinsk mark.

Som följeslagare får han uppleva palestiniernas svårigheter vid gränsstationer, men han ser också palestinskt fredligt motstånd i exempelvis det nya palestinska naturhistoriska museet, där unga palestinier utbildas. Slutligen diskuterar han i boken begreppet Status Quo, som stått för att Israel absolut inte velat acceptera en palestinsk stat.

FNs säkerhetsråd har i resolution 2334 angett vad som krävs för en fredlig lösning och fördömer alla åtgärder som ändrar den demografiska sammansättningen på de palestinska områdena, som bosättningar, inflyttning av israeler, rivning av hus och fördrivning av palestinier. Boken innehåller även en gedigen historik över Palestinas utveckling och ockupation.

Matts Mattssons bok ’Status Quo?’ kommer i ett nytt kritiskt läge i denna hundraåriga konflikts historia. Den baseras på ett femtioårigt engagemang och personliga erfarenheter som sträcker sig från ett arbete som volontär på en kibbutz i Galiléen 1965 fram till en verksamhet som följeslagare på Västbanken 2014–2015. Han kombinerar på ett förtjänstfullt sätt historieskrivningen med sina personliga erfarenheter under denna långa tid. De utgör också grunden för hans ingående beskrivningar av ockupationspolitikens konsekvenser för israeler och palestinier, resonemangen kring olika motståndsstrategier och solidaritetsarbetets möjligheter, svårigheter och begränsningar. Kort sagt en bok som är oundgänglig för var och en som vill förstå den palestinska frågan och den nya fas denna nu är på väg in i.

Ingemar Karlsson, författare och tidigare ambassadör.

Mitri Raheb reverend, director of the International center of Bethlehem

Här en länk till Mitri Rahebs bibliografi – obs att på svenska föreligger enbart Betlehem belägrat och Tro under ockupation (svensk översättning av Faith in the Face of Empire).

https://www.mitriraheb.org/en/page/bibliography

En presentation av Mitri Raheb  av Anna Karin Hammar
vid den Palestinska kulturfestivalen i Uppsala.

Jag är mycket hedrad att få presentera Professor, Rev. Dr. Mitri Raheb till den Palestinska kuturfestivalen.

Trots att Mitri Raheb befunnit sig instängd bakom den mur som separerar och blockerar alla rörelser på tre sidor om staden Betlehem har Mitri Raheb överskridit alla tänkbara barriärer för livet i hans samhälle genom överflödande solidaritet, fantasi och kreativitet. Genom att bygga upp sociala institutioner och utbildningsmöjligheter där unga människor som lever under ockupation kan få lära sig att uppskatta livet och att stå emot förtryck med livsbejakande kreativa gåvor har han givit hopp till tusentals unga människor i Det Heliga Landet och även i Gaza. Genom att använda kreativitet och konst utbildar Mitri Raheb nya generationer av ledare som är rotade i universella livsbejakande värden. Han är nu rektor I sin egen skapelse, Dar al Kalima University of Arts and Culture, som har ett globalt akademiskt nätverk, inte minst i det globala Syd.

Det är ett karakteristiskt drag hos Mitri Raheb att han alltid besvarar orättvisor och lidanden med kreativt ledarskap och med en bestämdhet som är rotad i allt annat än offeridentitet. Han är genomsyrad av Mellanösterns kultur och Palestinas historia, han är akademiskt utbildad I Europa och professionellt bygger han på kvalificerade ledarskapskulturer från de amerikanska kontinenterna, i synnerhet från Nordamerika, men även från Sydamerika där så många av den palestinska diasporan bor.

Jag har känt Mitri Raheb I trettio år och jag har sett hur hans prästtjänst utvecklats från att vara församlingspräst i den lutherska kyrkan,, Christmas church, i Betlehem till det globala ledarskap han utövar idag. Jag skall försöka att beskriva den utvecklingen genom att fokusera, inte bara på hans fyrtio böcker som uttrycker välinformerad kunskap om situationen I Mellanöstern och i Israel och Palestina, utan också på hans sociala innovationer genom att bygga upp strukturer av hopp i omöjliga och till synes hopplösa situationer.

När ISIS mördade tusentals oskyldiga muslimer, yezider och kristna och då den kristna emigrationen från regionen nådde sin toppnotering, reagerade Mitri Raheb med att bygga upp ett akademiskt nätverk för demokrati bland kristna universitetsprofessorer och forskare. Han uppmanade människor att stanna kvar I Mellanöstern och att bygga demokratiska samhällen. Han beklagade inte bara situationen utan besvarade den kreativt för att upprätta universella demokratiska värden och genom att uppmana människor att stanna kvar och utmana den auktoritära utvecklingen.
Medan Gaza och Libanon stod inför otroliga lidanden och ekonomiska sammanbrott skapade han utrymme för begåvade artister och filmmakare som kunde reagera på situationen genom sin förmåga att tolka det som skedde och kommunicera över hela världen.

Mitri Raheb är en välkänd ledare. Det är inte ovanligt att statsöverhuvud lyssnar till honom och han föreläser runt hela världen. Hans visdom har växt med de dagliga svårigheter som han fått erfara personligen och I sitt samhälle, och genom hans enastående förmåga att välja livet och kreativiteten.

Det är med djup tacksamhet till Mitri Raheb för hans livsbejakande prästtjänst som jag nu hälsar honom välkommen att hålla huvudföreläsningen vid denna Culture as Resistance, Kultur som motstånd, Festival i Uppsala.

Välkommen Mitri Raheb!

Hej!
Jag heter Yvonne Fredriksson och befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI.

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Läs mer om Ekumeniska följeslagarprogrammet. Vi finns också på Instagram, Twitter och Facebook.

Här kan du läsa min rapport från Södra Hebron Hills juni 2022.

Jag har träffat Jasmin som är en av de israeliska aktivister som regelbundet kommer till South Hebron Hills för att tillsammans med oss internationella visa solidaritet och stödja de palestinska byborna, bönderna och fåraherdarna. Här arbetar vi tillsammans utan att bry oss om bakgrunden, det enda som är intressant är att vi alla kämpar för fred och rättvisa.

Vi ger oss av tidigt på lördagsmorgonen för att möta upp aktivister från organisationen Ta´ayush vid en vägkant i South Hebron Hills (www taayush.org). Tillsammans ska vi delta i en så kallad ”Land Day Action”. Under lång tid har EAPPI, andra internationella och aktivister från Tel Aviv, Jerusalem och Beersheba kommit till South Hebron Hills på lördagar för att stödja de palestinska byborna, bönderna och fåraherdarna. Vi vallar får och pratar med fåraherdar och är samtidigt ett skydd mot de israeliska bosättare och soldater som trakasserar palestinierna som är ute på sina egna marker.

Bosättarna ser de israeliska aktivisterna som förrädare och går ofta hårt åt dem. Vid flera tillfällen har de blivit slagna och skadats så svårt att de behövt uppsöka sjukhus. Soldaterna står bara vid sidan av och tittar på. Tillsammans har vi också deltagit i ett par demonstrationer som organiserats av bybor som kommer att förlora sina marker.

Ta´ayush strävar efter en framtid av jämlikhet, rättvisa och fred genom konkreta, dagliga icke-våldshandlingar av solidaritet för att få ett slut på den israeliska ockupationen.

När vi träffas och gör saker tillsammans slår det mig att ingen frågar från vart du kommer eller om du är jude, kristen eller muslim. Det enda som är intressant är att vi alla strävar mot samma mål: Rättvisa och fred.

I at-Tuwani bor flera israeliska aktivister under kortare eller längre tid. Jag träffade Jasmin, en ung tjej på 22 år från Jerusalem, som berättade sin historia.

Jasmin är uppvuxen i ett hem där de alltid pratade politik och båda föräldrarna är vänster. De pratade om orättvisor i världen och om hur utbildningssystemet i Israel fungerar, men framför allt pratade de om den israeliska ockupationen. Hennes pappa är inte aktivist, men ger sitt fulla stöd till mor, dotter och son som alla är aktivister.

När Jasmin fyllde sexton år påbörjades planeringen för hennes värnplikt. Men i stället för att förbereda sig för militärtjänst, blev hon mer rebellisk och engagerade sig politiskt. Hon vägrade att komma till upprop och mönstring. Det skrevs om det i media eftersom Jasmin vägrade värnplikt av politiska skäl. Hon ville inte delta i ockupationen.

Militären hävdade att hon hade psykiska problem och pressade Jasmin att genomgå tester för att se vilken enhet inom armén hon skulle passa i. Till slut gjorde hon testerna, men höll fast vid beslutet att inte göra värnplikt. Jasmin fick till slut göra samhällstjänst i stället och fick arbeta med barn.

Hon blev samordnare för en organisation för israeliska ungdomar som vägrar värnplikt och började också att delta i demonstrationer mot husrivningar i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Senare kom hon hit till South Hebron Hills och engagerade sig tillsammans med andra israeliska och internationella aktivister.

Jasmin säger att allt fler unga israeler inte vill göra militärtjänst eller bli militärer. En del på grund av att de är pacifister, en del för att de inte vill vara soldater på ockuperad mark och andra på grund av religion eller andra orsaker. En del försöker slingra sig på olika sätt.
Hon säger att det är accepterat att säga att man inte vill göra värnplikt på grund av pacifism eller för att det går emot ens samvete/moral, men inte att det beror på ockupationen.
Jasmin har förlorat de flesta av sina gamla skolkamrater och vänner på grund av sitt ställningstagande, men hon har familjens stöd och nu är alla aktivister hennes nya vänner och en viktig del av hennes liv.

Vad är det som driver henne? Jasmin menar att det är skuld och att det är svårt för henne att leva ett vanligt liv i Israel och blunda för det som sker. Som aktivist har hon blivit starkare i övertygelsen om hur fel ockupationen är. Som aktivist träffar hon nu många intressanta människor som är palestinier, israeler och internationella som arbetar tillsammans för ett gemensamt mål.

Jasmin tror som så många andra att framtiden i Palestina kommer att bli svår och att det kommer att bli svårare innan en förändring till slut kommer. Många sår måste läkas.
Här i South Hebron Hills ser hon ändå lite hopp när hon möter palestinier som säger att båda folken kan leva ihop så som de gjort tidigare i historien. Det största problemet är bosättarvåldet och de soldater som backar upp bosättarna.

När jag själv varit ute i fält har jag sett barn som kommer från bosättningarna och inte är mer än 10–12 år använda drönare och motorfordon för att skrämma och skada fåren. Enligt Jasmin är det föräldrarna som lär upp barnen och ger grönt ljus för deras handlingar. Det finns inte några socialarbetare som kan ingripa.

När jag frågar Jasmin vad ordet solidaritet betyder för henne, svarar hon:
— För mig är det att stå sida vid sida med folk som är i en svår situation och ge stöd till dem på deras villkor. På grund av att jag är vit och judisk kommer jag aldrig hamna i den svåra situation som palestinierna är i, men jag kan visa min solidaritet i handling.