Apartheid – kan Kyrkornas världsråd komma vidare?
Det är otvetydigt så att israelisk apartheid föreligger i Israel och Palestina.
Jag säger otvetydigt därför att världens främsta organisationer för mänskliga rättigheter och folkrätt har övertygande utrett att det är så. Jag tänker på Amnesty International och Human Rights Watch.
Och för att organisationer med stark juridisk kompetens och god kännedom om den lokala situationen är överens om att apartheid är vad Israel praktiserar. Jag tänker på B’Tselem, Kairos Palestine och Yesh Din.
Israeliska jurister, som tidigare riksåklagare i Israel, instämmer i kritiken och hävdar att en apartheidregim nu är vid makten i Israel. Evidensen för apartheid under israelisk maktutövning föreligger. Det är uppenbart.
Samtidigt är detta en situation som i ett tyst samförstånd mörkas av många av världens regimer, inklusive den Europeiska Unionen. I en sådan situation blir civilsamhällets roll väsentlig. Och med den Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling, nu i Karlsruhe i Tyskland. Vi kan räkna med att ”the church is a site of struggle” som de luttrade apartheidmotståndarna i Sydafrika uttryckte det.
I Karlsruhe leds ansträngningarna för att mörka situationen av den tyska evangeliska kyrkan, EKD. De har vädjat till många kyrkor i världen att inte nämna begreppet apartheid tillsammans med Israel. De gör misstaget att inte stå upp för folkrätten och de mänskliga rättigheterna, det som Tyskland genom sitt folkmord på judar, romer, homosexuella, socialister, funktionshindrade med flera lärde hela världen att respektera. I stället tänker de likhetstecken mellan den israeliska staten och de förtryckta judarna under Hitlertyskland. Essentialism torde vara den vetenskapliga beteckningen på ett sådant felslut. Lika allvarligt som de som antingen lastar alla judar för vad Israel gör eller tillskriver alla judar att omfatta Israels regimutövning. Människor tänker olika. Så också judar. Stater är ansvariga för att upprätthålla folkrätt och mänskliga rättigheter. Det är allvarligt att EKD frångår en sådan princip i sitt värnande om att aldrig mer svika judar. Intentionen är bra, men essentialism är inte hållbar.
De sydafrikanska kristna har ett långt arbete mot apartheid bakom sig och delvis framför sig. Ekonomisk apartheid har aldrig Sydafrika befriats från. Men deras stöd till palestiniernas rättigheter att leva utan apartheid och förtryck är kompromisslöst. Den kände sydafrikanske juristen John Dugard, som var FNs rapportör på de ockuperade områdena under en längre sejour, har uttryckt det kristallklart. Vi sydafrikaner, som kämpade mot apartheid i Sydafrika, förvånas över att världen kan tiga om Israels apartheid, som är så mycket mera omfattande än den apartheid vi hade i Sydafrika.
I Karlsruhe kommer de sydafrikanska kyrkorna att spela en viktig roll som försvarare av folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Det är bara att be och hoppas på att flera av de europeiska kyrkorna vågar stödja deras position.
En medlande position har uttryckts i en resolution av den anglikanske ärkebiskopen i Södra Afrika, Thabo Makgoba. Kanske kommer den anglikanska kyrkan i Sydafrika att visa vägen. Nu när Desmond Tutu inte längre är ibland oss är hans efterträdare Thabo Makgoba en person att lita till.
Kairos Palestine Sweden kommer att följa generalförsamlingen noggrant och be och arbeta för att apartheid ska benämnas där apartheid bör. Så att världens kyrkor kan samlas kring detta brott mot mänskligheten med samma varma själ som vi ska stå upp mot vårt antijudiska arv som kyrkor. Det är inte det ena eller det andra. Det är både och.
Självklart kommer vi också att följa om det blir ett Årtionde för helande av Skapelsen och om Rysslands folkrättsbrott och krigsbrott mot Ukraina får det starka fördömande som situationen kräver. Vi återkommer om allt detta, med ett särskilt fokus på skapelse, fred, rättvisa.
Anna Karin Hammar
Ordförande, Kairos Palestine Sweden
Bildtext. Thabo Makgoba, Desmond Tutus efterträdare i Sydafrika.