Tre tal vid Nakbagudstjänst 15 maj 2024
Hela gudstjänsten finns på Youtube – Klicka här!
Heba Saleh
Idag har vi alla samlats, kristna, judar och muslimer för att påminna oss om att vi TILLSAMMANS i grunden är en stor enda släkt som alltid kunnat leva sida vid sida och kunnat samsas och leva i fred.
Det är dit vi vill tillbaka till, att leva tillsammans där alla får plats oavsett religion eller tillhörighet. Glöm aldrig det i en värld som gör allt i sin makt för att splittra oss. I en värld som blandar ihop antisemitism med att kämpa för mänskliga rättigheter. Låt oss aldrig luras av den lögnen och inte utnyttja våra kära judiska offer som miste livet i förintelsen. Låt oss istället hedra dessa offer och se till att det aldrig händer igen för någon.
Brutaliteten som sker i Palestina idag är obeskrivlig. Orden har bokstavligen tagit slut. Jag tror det är många här idag som känner sig häpna över hur detta elände får fortsätta pågå och där dessutom alla världens ögon samtidigt bevittnar brutaliteten med en tystnad som skriker högt i brist på reaktioner av omvärlden. Det är inte ens längre dolt. Ingen kan idag säga att vi inte visste. Ingen.
Idag, den 15 maj, uppmärksammar vi Al Nakba, den stora katastrofen 1948. Det har nu gått 76 år sedan cirka 750 000 palestinier fördrevs och tvingades lämna sina hem. Det är 76 år sedan över 450 byar jämnades med marken eller togs över av den israeliska armén. Sedan dess har rätten till återvändo för palestinierna nekats av israelerna och miljontals palestinier bor än idag i flyktingläger runtom i världen. Katastrofen som skedde då är ett stort sår som ännu blöder. Vi kommer aldrig glömma och kampen för återvändandet lever ännu stark bland oss alla, både unga som gamla.
Idag hade jag önskat att jag kunnat prata om Al-Nakba som ett smärtsamt minne men att rättigheterna för palestinierna är något som vi har kunnat få tillbaka. Tvärtom har Israel för varje dag som går och för varje år som gått gjort livet mer bedrövligt för palestinierna. Och det som nu skett och fortfarande sker dom senaste månaderna är till och med värre. Historien upprepar sig och detta tillåts trots att rapporteringen idag är tydligare än någonsin. När över 15.000 barn mördats. När sjukvårdspersonal och journalister är medvetna måltavlor. När en stat uppenbart överträder lagarna som innefattar mänskliga rättigheter och när det ligger långt inne för världsledare att fördöma det mest uppenbara och självklara är det verkligen något som inte står rätt till. Tystnaden i detta brutala folkmord och etniska rensning är bortom alla ord.
MEN, men detta sagt vill jag ändå lämna er med hopp idag. För trots att dessa månader har varit minst sagt sorgefyllda så har den palestinska rörelsen blivit starkare än någonsin. Allt från ungdomar till gamla pensionärer har organiserat sig på ett så rörande sätt. Medvetenheten om vad som sker i Palestina runtom mig har gått upp i raketfart. Även om vi är många som upplever att det är helt knäpptyst i fikarummet på jobbet så är det väldigt många som börjat läsa på och viljan att engagera sig är starkare än någonsin på alla fronter. Jag menar kolla bara på alla studenter runtom i Sverige som just nu lagt ut tält runt sina universitet för att pressa sina lärosäten till att agera och ta ställning och inte minst i Uppsala. Det om något är en seger. Och den här typen av solidaritet började i USA och har nu spritt sig världen över. Vilken kraft vi är tillsammans.
Och för att inte nämna alla människor som har hört av sig till oss senaste månaderna för att dom vill bidra på olika sätt för att stötta kampen till ett fritt Palestina.
Allt från att ta med sig kaffe och kakor till demonstrationerna till barn som vill uppträda på demonstrationerna för att visa att dom visst faktiskt räknas och vill visa upp sin kultur. Allt från att dela ut flyers, till att organisera ett palestinsk luciatåg i Gränby centrum, till studenter som gör walkouts på tisdagar, till att bidra med pengar, till att bidra med all form av praktisk eller socialt stöd. Solidariteten dessa månader har verkligen varit så vacker att se. Att organisera sig tillsammans för en bra sak och inse vilken kraft vi är tillsammans, det är mäktigt.
För lite mer än en vecka sig var jag och några vänner i Göteborg på en liten Palestina-weekend och deltog bland annat på demonstrationerna där. Då var det en artist som började spela Palestinsk-musik och jag kände direkt i min kropp att jag ville att vi alla skulle dansa dabke tillsammans vilket det sen blev. Det kanske låter märkligt att vilja dansa dabke när allt elände sker samtidigt. Men för mig är det att visa att vi faktiskt räknas och lever, det är min typ av motståndskraft i den samtidiga maktlösheten som vi alla känner igen oss i just nu. Att vår kultur faktiskt lever vidare även fast det finns starka krafter i världen som vill radera den. För mig är det i bland annat dabken jag känner mig som en riktig palestinier. För någon annan är det kanske att försöka laga en god maklube. För en annan är det brodera. Låt ingen ta det ifrån oss. Vi palestinier lever vidare med vår starka kultur vart vi än är i världen och det är på det sättet vi påminner oss om våra rötter och sprider våra frön. Våra rötter vi aldrig kommer glömma. Och jag och många andra som tillhör den yngre generationen kommer göra en del besvikna.
Golda och hennes vänner hade en dröm om att den yngre generationen skulle glömma. Men sanningen är att kampen om ett fritt Palestina lever starkare än någonsin i den nya generationen. Och vi kommer fortsätta lära våra barn. Det lovar jag er.
Till sist. Jag uppmanar alla som har möjlighet att fortsätta visa sitt stöd på olika sätt och organisera sig på en nivå som är rimlig utifrån er kapacitet. Allt räknas, både litet och stort. Vi palestinier uppskattar er solidaritet till oss och vi är övertygande om att vi en dag befriar Palestina och där ni kan vara stolta över att ni bidrog till vägen dit.
Och komihåg. Ehna falastiniye (Vi är palestinier), Vi ger aldrig upp.
Tack för mig.
Heba Saleh
Rebecca Storfors Weisberg
Jag heter Rebecca och är här som medlem av JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk fred. Vi är en organisation av svenska judar som sedan 1982 verkat för en rättvis fred för både palestinier och israeler, genom att sprida information och förståelse, och påverka opinionen, andra i vår judiska gemenskap och politiker
Varje försonings- och fredsprocess måste ta sin början i erkännande och hågkomst av det parterna blivit utsatta för. Därför är förnekandet av Nakba inte bara en förfalskad historieskrivning utan en upprepning av de övergrepp som begicks i samband med Israels grundande.
Förnekandet är aktivt och systematiskt och är sedan 2011 inskrivet i Israelisk lag. Nakbalagen förbjuder inte själva begreppet Al-Nakbah, katastrofen, men förbjuder alla organisationer eller verksamheter med statlig finansiering att koppla samman 15e maj och dagen för Israels grundande, med sorg och ansvarsutkrävande.
Det här förnekar inte bara lidandet hos de som förlorat sitt hem, sitt land och sitt liv under fördrivningen, men gör det de facto omöjligt för organisationer att exempelvis berätta om Nakbah i skolor eller utställningar utan att förlora sin finansiering. Det gör det extra viktigt för oss, som kan, att prata om det, läsa om det, se utställningar och ta del av vittnesmål och minnen.
Israels styrande politiker har investerat mycket i att ingen ska tänka på dagarna i mitten av maj 2024 som något annat än Israels nationaldag och möjligtvis eurovision – och framförallt inte kopplas samman med vad som fortfarande händer nu, idag.
Men när hämnd skulle utkrävas på Gaza-borna efter Hamas övergrepp den 7 oktober var det flera företrädare för den israeliska regeringen som själva använde begreppet när de utlovade en ny Nakba för Gazaborna. De har inte glömt.
Sorg och ansvar kan inte lagstiftas bort. De palestinier som fördrevs i Nakban och deras ättlingar som lever i Nakban har rätt till förtvivlan och upprättelse, framförallt har de rätt till erkännande. Inga kompensationer eller tillrättaläggande kan utplåna konsekvenserna av begångna folkrättsbrott men utan erkännande kan ingen försoning vara möjlig.
Men förutsättningen är främst att brottet måste upphöra. Nakban är inte bara historia utan en pågående händelse. I Gaza där människors liv, hem och framtid nu sprängs sönder, där skapad hungersnöd och epidemier leder till ett enormt lidande.
På västbanken och i Östra Jerusalem där det statsunderstödda bosättarvåldet och den officiella ockupationspolitiken under många år stegvis berövat palestinier bostad, land, ekonomiska resurser, trygghet, framtidsutsikter och förhoppningar.
Israels regering och allierade utmålar gärna att de utökar och upprätthåller ockupation och krig för alla judars skull, det är inte sant. Vi har alltid funnits, och vi blir allt fler, som verkar för upprättelse för det palestinska folket och en rättvis fred, som säger stopp för den pågående Nakban!
Som säger att detta inte är i vårt namn
Vi vill bygga broar och riva murar. För fred och frihet, människorätt och demokrati – för alla mellan havet och floden.
Rebecca Storfors Weisberg
Anna Karin Hammar
Att minnas är en motståndshandling.
Att tala sant om kolonisation är en motståndshandling.
Att tala sant om krigsförbrytelser och folkmord är en motståndshandling.
När vi hedrar de dödade och mördade, de fördrivna och och alla som är på flykt, då ställer vi oss på rättvisans sida.
I Islams tradition har Gud 99 namn och bara kamelen känner till det hundrade.
Det finns en förbundenhet mellan djur och det gudomliga. Det finns en närhet till Gud i sparven som faller till marken, ja sparven faller inte utan Gud.
Därför tror jag att hela skapelsen sörjer över hur människor misslyckas med att ta sitt ansvar. Människor som förvandlas till förtryckare och plågare.
I dag när vi klagar och sörjer gör vi det inte ensamma. Vi gör det tillsammans med kamelen, med sparven och koltrasten. Vi sörjer tillsammans med alla släktingar och vänner och förbundna i Gaza, i hela Palestina.
Det är min tro att Gud själv delar vår klagan och vår sorg. Och därför finns det kraft att hämta för den fortsatta kampen, för det fortsatta motståndet.
Vi kräver eldupphör i Gaza.
Vi kräver att Israel drar sig tillbaka från Palestina.
Vi kräver flyktingars rätt att återvända och uppbyggnad av hela Gaza.
Vi kräver att rättvisan segrar och orätten förgår.
För fredens träd har rättvisan som rötter.
Och kamelen känner Guds hundrade namn.
Därför finns det en framtid också för det palestinska folket.
Med vår hjälp.
Anna Karin Hammar
Ordförande Kairos Palestine Sweden