Återbesök till Betlehem efter tre år
I stället för att ta det numera snabba och billiga tåget från Ben Gurion flygplatsen till Jerusalem som vi planerat (tar ca 20 min och kostar 19 shekel) erbjuds vi att åka med en god vän som åkt på samma plan, som beställt en taxi. När vi närmar oss Jerusalem så märker vi att det byggs nya vägar också spårvägslinjer med djupa ingrepp i bergväggar och natur och i mörkret är det svårt att orientera oss när vi passerar Shufat. Snart nog når vi kända trakter i östra Jerusalem med S.t Georgekatedralens siluett och välkända hotell.
När vi morgonen därpå tar den lokala bussen till Betlehem hör vi att namnen på de olika hållplatserna ändrats från arabiska till hebreiska i bussens automatiska högtalare. ” Derek Hevron”, Hebronvägen med flera tillägg alltefter vi närmar oss Checkpoint 300 då utropen skiftas till arabiska, ”Tariq Beitlahem”, vid Tantur- där den utökade gränsen går sedan separationsmuren uppfördes. När vi passerar Tantur där vi bodde de sista åren av vår tjänst, ser vi att ytterligare mark tagits för vägbyggen nu för att förbinda Gilo med Har Homa, båda bosättningar eller numera betraktade som förstäder till Jerusalem. För majoriteten av de arabisktalande palestinska passagerarna, där många också förstår hebreiska är detta inget stort problem, men ett led i ”normaliseringen” att östra Jerusalem är israeliskt och inte palestinskt.
När vi någon dag senare åker i motsatta riktningen från Betlehem till Jerusalem och närmar oss checkpointen mot tunnelvägen till Jerusalem tar alla fram sina ID eller pass för att legitimera sig. Alla palestinska passagerare vet att de måste gå ur bussen medan vi som har utländska pass förväntas sitta kvar. När det uppstod lite osäkerhet bland passinnehavarna om de skulle sitta kvar eller ej, gick vi ut med de palestinska passagerarna varpå alla följde vårt exempel och gick ur bussen och bröt därmed särbehandlingen – till de unga israeliska soldaternas förvåning.
Krympande yta
I Betlehem med omnejd så slås man av hur området ”krymper”, dvs att gatorna inte räcker till för den ständigt växande privatbilismen. Även vid en kort taxitur från Betlehem till det närbelägna Beit Sahour blir det ofta långa köbildningar i trafiken med åtföljande irritationer och ökade olyckor. Kollektivtrafik med bussar är begränsad så miljön försämras stadigt, men den minskade rörligheten och utrymmet beror till syvende och sist på bristen på land där enbart 13 procent av Betlehemdistriktets ursprungliga yta är tillgänglig för den växande palestinska befolkningen. Resten är under israelisk kontroll ockuperade områden med 19 bosättningar, murbygget, militära och gröna säkerhetszoner, mark som hela tiden utökas och annekteras.
Kamp om marken
En familj vi följt sedan vi bodde där och som fick 17 dunams (1 dunam= 1000 kvadratmeter) marks olivodlingar beslagtagna intill den israeliska bosättningen Har Homa, berättade hur fejkade lagfarter nu gör att mark bara ”tas över” bland annat genom lokala bulvaner som berikar sig utan att den palestinska myndigheten PA kan eller ens tycks vilja göra något. Korruptionen är utbredd och de lagliga ägarna trakasseras av illegala ligor och är rädda och överväger att emigrera.
Den lutherska familjen Nassers jordbruksmark söder om Betlehem (Tent of Nations) omgiven av fem judiska bosättningar, och nya under uppförande, är välkänd och en lång följetong av hur ockupationens fula tryne gång på gång dykt upp och förvägrat familjen den lagliga registrering av sitt land de har rätt till sedan de förvärvade den 1916 under ottomanernas tid med lagfart.
Under vårt besök var deras landfråga uppe igen i militärdomstolen i Beit-Il i Ramallah för vad de hoppades på ett slutgiltigt avgörande för att de äntligen skulle erkännas som legalt registrerat privat land. Men dessa förhoppningar grusades då rättegången förklarades hemlig och uppsköts ännu en gång och vittnen bland annat från konsulat i östra Jerusalem vägrades närvara. Ett exempel på den rättsvidriga ordning där palestinier och judiska bosättare behandlas helt olika. Ett system som av flera internationella MR organisationer som Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’tselem och Yesh Din och palestinska al Haq kallar apartheid enligt de internationella definitioner som finns i FN och Romstadgan. Dagen efter beslutet i Ramallah var tre syskon Nasser; Daoud, Daher och Amal på sin farm och beskar olivträd och vinodlingar på kullen. Detta kallas ”sumud” att stå fast inte ge upp. Tillsammans med ett par brittiska volontärer var jag med och planterade lök och bönor. På en sten vid farmen finns texten ”We can only be Human together”.
Konferens med Globala Kairosnätverket
B’tselems generalsekreterare Haggai El -Ad medverkade i en konferens i Beit Sahour som Globala Kairos nätverket anordnade. I ett anförande presenterade han B’Tselems positionspapper ”This is Apartheid” och sa att om man undviker att benämna och kalla dessa övergrepp mot internationell rättsordning för vad de är- apartheid- så är man delaktig och skyldig till att de fortsätter och normaliseras. Konferensen hade 150 deltagare – mest lokala palestinska kristna men också från olika delar av världen, särskilt från Sydafrika och Indien. Talarna var kvinnor och män från Betlehem, Nablus, Gaza, Kufur Yaseef och Jerusalem som alla gav vittnesmål om apartheid och hur man förhåller sig till det både i de ockuperade palestinska områdena och i Israel.
Kyrkoherden Munther Issacs teologiska analys och vädjan
Kyrkoherden i Betlehems lutherska församling Dr Munther Isaac höll ett inledningsanförande med teologisk analys av den palestinska verkligheten, med utgångspunkt från Jesu tal i Nasarets synagoga ”om glädjens budskap för de fattiga, frihet för de fångna, syn för de blinda frihet för de förtryckta.” Kallelsen är att älska alla och religion måste vara en del av lösningen också när det gäller Israel- Palestinafrågan. Kyrkorna i väst är del av problemet och behöver omvändelse och förändring, att välja rättvisa före tröst. Som kyrkor som söker rättvisa och rättfärdighet i lydnad för Kristi bud måste vi ta itu med fakta på marken.
Idag är Israel ett uttryck för bosättarkolonialism och världens länder och kyrkor accepterar detta utan avkräva juridiskt ansvar eller sanktioner medan Israel förklarat att en palestinsk stat aldrig kommer att upprättas. Frågan är teologisk och moralisk och handlar om trovärdighet i vårt kristna budskap.
I Kyrkornas världsråds generalförsamling i Tyskland i september rekommenderades att studera och besvara de rapporter som kommit från MR- organisationer om apartheidsystem i Israel. Munther underströk att det är en fråga om rättfärdighet, rättvisa och främjande av värdighet och jämlikhet och uppmanade till djärva ställningstaganden, kostsam solidaritet och konkreta åtgärder. Att reflektera över en fredsskapande teologi med kreativt motstånd baserad på kärlek- i efterföljd av befrielsens budskap från Jesus i Nasarets synagoga skulle kunna betyda ”Här är vi. Må Gud hjälpa oss!” blev slutorden av den lutherske prästen i Betlehem.
Kjell Jonasson