Att minnas är en motståndshandling

NAKBA 75 år (1948-2023)
Att minnas är en motståndshandling.

Så skriver Bernt Hermele i sin nya bok Nakba: Katastrof inför våra ögon.
Det vi gestaltar här i kväll i Missionskyrkan i Uppsala är en motståndshandling.
Vad är det vi gör motstånd mot? Det ska jag försöka utveckla, så som jag förstår det, som europeisk kristen och präst.
För mig började det med att min far kom hem på sjuttiotalet från en resa i det heliga landet. Han var så upprörd över att han upplevde att palestinierna hade fått den sämsta marken. Han såg med en jordbrukares blick på marken och han upprördes som den präst han var inför en gigantisk orättvisa. Så började mitt engagemang för palestiniernas sak. Så småningom, i februari 1988, fick jag som direktor på Kyrkornas världsråd för första gången besöka det heliga landet. Med mig hade jag Lindiwe Myeza, svart sydafrikan, från Soweto. Med hennes ögon som hjälp och ordföranden i KFUK/YWCA palestiniern Doris Salah fick jag för första gången höra om alla de förstörda byarna. Jag fick höra om det som vi dag kallar etnisk rensning, och om massakern i Deir Yassin den 9 april 1948. Då mördades nästan hundra människor av de sionistiska ligorna Irgun och Stern. Ryktet spreds i hela Palestina att så här kunde det gå till.
Detta minne lever. Bara för någon vecka sedan berättade Josef Aranki från S:ta Maria församling i Stenhagen för mig att hans mamma berättat för honom att detta var orsaken till att hon flydde från Bir Zeit med sina barn. Några av barnen gick själv, ett mindre barn i ena handen och matkorgen i den andra. Men den sex månader gamla Josef då? Honom bar mamman hårt lindad, med hjälp av sina starka tänder i det lindade tyget. Detta minne är fortfarande ett trauma för Josef, så som det har berättats för honom, och han vill därför hälsa till er alla att han önskar att jag berättar detta, men att han själv känner sig för berörd för att medverka.
Att minnas det svåra är smärtsamt. Men det är en nödvändig motståndshandling i en tid då det sionistiska projektet fortsätter med att försöka utplåna palestiniernas historia. Från palestiniernas synvinkel är det uppenbart att det handlar om en kolonisation och ett etniskt förtryck av det palestinska folket. Fortfarande erövras palestinsk mark och palestinier fördrivs från hus och hem.

I Sverige talar vi ofta i media om konflikten mellan israeler och palestinier som om det vore två jämnstarka parter som är i fejd med varandra. Men vi måste förändra den berättelsen och ta del i palestiniernas berättelse om kolonisation och fördrivning, erövrande av mark och förnekande av rätt till självbestämmande och grundläggande mänskliga rättigheter.
Jag har själv engagerat mig i Palestina i mer än fyrtio år. Min upplevelse av dessa fyrtio år är att Israel obevekligt har erövrat mer och mer av palestinsk mark och palestinskt livsutrymme. Jag har kommit till övertygelsen att vi inte förstår situationen om vi inte uppfattar den som ett kolonisationsprojekt. Att det som pågår är att erövra någon annans utrymme för att själv etablera sig. Och jag tror att det är som Al Haq skriver, ett kolonisationsprojekt, ett bosättarprojekt , som upprätthålls genom apartheid som ett medel. https://www.alhaq.org/publications/20940.html
Men hur gör jag då som präst och kristen med den judiska historien och minnet av det som hände med judar men också med romer, funktionshindrade, homosexuella och vänsterpolitiker under Förintelsen och nazisternas terror under åren mellan 1933-1945? Inte heller detta får vi glömma. Och därför bär jag en bön i mitt hjärta att en dag kommer världen att ta både judars och palestiniers lidande på lika stort allvar. Då kommer också en politisk verklighet att kunna gestaltas som ger alla tillträde till hela det heliga landet i respekt för varandras lidande och i fundamentalt erkännande av allas rättigheter. Folkrätten är ett trubbigt verktyg, men det är det enda verktyg vi har för att navigera undan de värsta hoten mot respekten för vårt gemensamma människovärde.
Men för att kunna nå den framtiden måste vi de kommande åren göra vårt yttersta för att den palestinska berättelsen ska levandegöras. Och det gör vi genom att minnas. Genom att minnas och att berätta.
Nakba är därför inte enbart katastrofen, som fortfarande pågår.
Nakba är också början på motståndet.
Länge leve Palestina!

Anna Karin Hammar
Präst och teolog, ordförande Kairos Palestine Sweden