Komma hem

En bild som hänger på Sabeels kontor i Jerusalem och är skapad av Dianne Roe.

Efter tre månader i Palestina och Israel som ekumenisk följeslagare, har jag och mina kollegor i grupp 88 nu återvänt till våra respektive hemländer.
För egen del känner jag att kroppen har landat i Sverige, men halva själen är fortfarande kvar i Palestina.
När jag tänker på ordet ”hemma” kommer genast alla de ansikten för mig som vi fått slå följe med under vår tid i Palestina – herdar och småbrukare som Ahmed, Shadi, Khalil och många andra. Så många gånger vi fått vara en naturlig del av deras hem, dela mat och dryck, ibland sova i deras gästhus, eller tält, vara med och valla får, dricka kaffe kokat över öppen eld, skörda havre och korn för hand, dela brödkakor där alla får en stor bit att doppa i olivolja och zaatar – och inte minst gemenskap, gästfrihet, hemkänsla.

Trakasserier
Hur ser vardagen ut där nu, när vi inte längre kan följa dem? Visserligen vet jag att en ny grupp kommit på plats, grupp 89, som väl är. Så skönt att veta!
Men trakasserierna, som är en del av småböndernas vardag, särskilt dem som lever närmast de israeliska bosättningarna, är något som jag har svårt för att släppa.
Att lyssna på berättelser om förföljelse och också själv ibland bevittna det, är sådant som etsar sig fast i minnet.
Som till exempel när en 13-åring är ute och vallar sin fars får och blir hemjagad av en israelisk bosättarfamilj beväpnad med stenar, pepparspray och vapen, trots att palestinierns får betat på mark som ägts av familjen sedan många år.
Eller då en småbarnsfamilj får ytterdörren insparkad mitt i natten av den israeliska armén som genomsöker bostaden och föräldrarnas mobiltelefoner under en och en halv timme.
Att leva ett mycket enkelt liv i byar i bergen med får och getter, boende i klippgrottor, och så plötsligt kommer den israeliska armén och öser jord, sten och grus över vattencisternerna i den lilla byn.
Eller då en är ute med fåren på egen mark och blir attackerad och slagen av bosättare som sedan även tillkallar armén, vars soldater sätter en plasthuva på herdens huvud och låter honom sitta så i fyra timmar mitt i solen – allt detta är exempel på händelser som inträffat i South Hebron Hills och som vi rapporterat om i våra incidentrapporter till FN och andra frivilligorganisationer och som jag ofta tänker på här hemma nu, i trygga och välordnade Sverige.
Det som pågår på Västbanken är stöld – stöld av mark, av hem under hot om och användande av våld.
Detta var något som vår chaufför ofta påtalade då vi var ute och körde mellan de olika byarna i på södra Västbanken. Palestinier trängs på detta sätt bort från sina hem och sin mark, helt utan kompensation.
För många av dem som protesterar finns det förstås hårdare metoder för ockupationsmakten att ta till. Många palestinier sitter i israeliska fängelser – många av dem är bara barn.
Palestinagrupperna i Sverige rapporterar: ”Erfarenheten av att vara frihetsberövad delas av närmare en miljon palestinier. Så gott som alla har någon i familjen som har avtjänat ett eller flera straff i israeliska fängelser. Bland de 4 450 palestinier som just nu avtjänar straff i israeliska fängelser finns sociala och politiska ledare, lärare, studenter, aktivister, journalister och kulturarbetare. Ockupationsmaktens militärlagar omfattar även barn: 500-700 minderåriga palestinier frihetsberövas varje år, vissa av dem så unga som tolv år.”

Motbilder
Mitt i denna svåra kamp om mark och liv har två motbilder fastnat inom mig.
Efter en lång dag av vallning av får mitt i den varma solen kommer sonen hem till sin åldriga far och hälsar honom med en kyss på handen, sittande på knä. Trots förtryck och våld finns den mänskliga värdigheten kvar hos de palestinska familjerna.
En annan minnesbild, av lite religiös karaktär: när tiden är inne och det är dags för någon av de dagliga bönerna, breder herden ut sin bönematta på fältet, vänder sig mot Mekka och ber.
Vad ber man om?
Jag vet inte, men klart är att dessa herdar är väl medvetna om, att de inte kommer att kunna få leva på egen mark och valla sina får och bruka sin jord om inte Skaparen själv är med och ser till dem.
Sista gången vi träffar Ahmad, som vi slagit följe med vår sista vecka på Västbanken, säger vi: vi hoppas och önskar att ni ska få leva i fred här!
-In sha´Allah, svarar herden. Med Guds hjälp.

Kristina Tyrberg

Hajj Jibrin – en av de herdar vi slog följe med, vars får har blivit förgiftade av bosättare. Hans föräldrars och farföräldrars hus har blivit jämnade med marken av armén (sedan längre tillbaka). Själv lever han och hans hustru nära en bosättning som trakasserar honom på daglig basis.