Litterära mästerverk ur katastrofen
Litterära mästerverk ur katastrofen
I år, 75 år efter al-nakba, erinrar vi oss två litterära monument som rests över palestinierna och som blivit mäktiga stöd till utformningen av palestinierna kulturella identitet. Det är romanen Solens port av Elias Khoury som förevigat nakban och dess efterbörd, och Mahmouds Darwish poesi som i ett halvt sekel fungerat som den palestinska nationalitetens främsta litterära uttryck.
I år är det tjugofem sedan romanen Solens port, Bab al-Sham, publicerades: en tät romanväv på 500 sidor med ett myller av färgstarka personer och episoder från nakban och livet i flyktinglägren därefter. Solens port är sedan länge den erkänt bästa litterära skildringen av palestiniernas öde under katastrofen.
Den libanesiske författaren och historikern Elias Khoury började arbeta med sitt stora epos över katastrofen under 1990-talet. Khoury är libanes men engagerade sig under inbördeskriget i Libanon som socialist på palestiniernas sida och har alltsedan dess i flera verk levandegjort den palestinska nutidshistorien.
För att få material tillbringade han många månader i flyktinglägren utanför Beirut och lyssnade på de muntliga berättelserna från de överlevande. Resultatet blev en roman som i en fascinerande mångstämmighet återspeglar hundratals röster om upplevelserna.
Elias Khoury talade själv om sitt förhållande till romanen i en intervju med den libanesiska författaren Alawiya Subh (al- Hayat 1998-02-09). Han upptäckte, medan han skrev, att han var mitt i en skog av andras röster. Till slut var han inte författaren utan hade förändrats till blott ett verktyg för andra.
Han ville skriva historia som den skildras genom de enskilda individernas öden, ”en historia om kärlek, längtan och passion som skulle göra en större berättelse om Palestina än den tillfälliga och politiska och sätta in den i hela den mänskliga erfarenheten i alla dess motsättningar.” …”Palestina är inte en enda berättelse. Palestinierna är inte enbart offer. Tanken att en människa enbart är offer berövar henne hennes status som människa.” Och: ”Palestina är en berättelse som börjar varje dag för det är berättelsen om ett folk som drömmer om kärlek, värdighet och mänskliga villkor”.
Romanen är inspirerad av Tusen och En Natt, berättelser som löper in i varandra utan slut. Ungefär så strävade Khoury efter att öppna romanens text för att tillåta läsaren att läsa som hen vill och sätta ihop historien/berättelsen. Han skrev ner berättelserna som han hörde dem – de återger både verkligheten och berättarens myt.
Ramberättelsen består av sjukvårdaren Khalil som berättar historier om nakban och lägren för den gamle motståndskämpen Younes som ligger i koma på ett sjukhus i ett flyktingläger. Khalil berättar i sju månader, sorgliga, skrämmande och ömsinta episoder ur verkligheten, från flykten och fördrivningen, över till de tröstlösa decennierna i flyktinglägren när passiviteten och den eviga längtan tillbaka till olivlundarna och byarna lamslår invånarna. När Khalil slutat berätta och Younes dör är sjukhuset tomt. Men berättelserna lever vidare.
Huvudberättelsen handlar om Younes och Nabila som gifter sig unga och skiljs av kriget 1948. Nabila stannar kvar i sin by i Galiléen och Younes blir motståndskämpe och smyger ibland, i största hemlighet, tillbaka till henne. I grottan ”Solens port” som givit namn åt romanen, kan de två träffas enstaka dagar varje år, med tiden alltmer sällan.
”Solens port” är romanens symboliska centrum: ett grottsystem, ett underjordiskt Palestina i Israels mitt, ett provisoriskt hem …ett ursprung till nya släkten och nya berättelser,” skrev Stefan Jonsson i sin recension i DN 2005-12-17).
Romanen blev en förnyare av romankonsten. Den har också vuxit ut över sina gränser och blivit en del av verkligheten. Titeln Bab al-shams användes till exempel för en av fredsaktivister nyanlagd liten by på Västbanken år 2013 (som revs av israelisk militär) och det är namnet på kulturföreningar runtom i världen. Den fiktiva grottan har blivit en kraftkälla för palestinskt hopp om en framtid.
Mahmoud Darwish är palestiniernas nationalpoet. Hans uppläsningar brukade samla en publik på tiotusentals personer, flera av hans dikter blev populära sånger och när han avled 2008 utlystes tre dagars landssorg i Palestina.
Hans poesi uttrycker kärnan i palestinsk identitet, kultur och historia. Samtidigt formulerar den existentiella frågor om människans livsrum, hennes identitet och rotlöshet, och den är den allmängiltig långt över tidens och platsens gränser.
Mot ockupation, våld och förvirring ställer han poesin som vapen, mot förtrycket den egna kulturens oförglömlighet. Som vägen till fred kommer hans poesi att visa sig mer verkningsfull än krig och politik.
Född 1942 i den galiléiska byn al-Birwa tillbringade han en del av sin ungdom i Israel innan han gav sig av på sin exilvandring. Han uppehöll sig i Beirut, senare i Tunis, Amman och Paris för att nämna några platser. Den första diktsamlingen av ett tjugotal kom 1960 och redan från början var det givet att han skulle skriva om Palestina, det förlorade landet, och om sig själv i exil.
Under det sena 1990-talet återvände Darwish till Palestina, han bosatte sig i Ramallah och blev direktör för det nystartade kulturcentrumet där. Främlingens säng, Varför lämnade du hästen ensam och den långa prosadikten Mural tillkom under denna tid.
Darwish skriver om sitt liv i exilen: Han sitter på kaféet och läser tidningen, vandrar på regniga gator i en främmande stad, hör kyrkklockorna slå över hustaken. Exilen definierar honom till den grad att han kan utbrista som i en känd dikt: ”Vem är jag utan exil?”
Ändå kan exilen bara ses mot bakgrunden av poetens rotfästade identitet, tillhörigheten till landet som inte kan utplånas. Så färdas vi med Darwish tillbaka till hans barndoms by där barnet känner sin väg uppför trapporna i byns gränder till huset med en jasmin framför porten, tama bin omkring frukostbrickan och på gården en brunn, en hängpil och en häst – den väg poeten-barnet alltid skall gå. Den mogne poeten för oss vida omkring i den närorientaliska kulturen, från Andalusien i väster, ut i den förislamiska ökenposins landskap, vidare förbi en duva från Bysans och ända till Tvåflodlandet i öster och den sumeriska fruktbarhetsgudinnan för så där femtusen år sedan. Darwish är den moderne Gilgamesh, resenären som trotsar döden och söker livets gåta.
Under den andra intifadan år 2001 som eskalerade till ett krig genom den israeliska militärens invasion, bodde Darwish kvar i Ramallah. Inifrån Palestina skildrar han situationen i Tillstånd av belägring. Mot de israeliska soldaternas aggression ställer han det palestinska folkets naturliga vänlighet och gästfrihet, mot krigets våld frammanas poesins inneboende kraft.
Darwish beskrivning av Palestina är ikonmålarens som använder samma traditionella förråd av motiv och omvandlar varje dikt till en egen bild fylld av närvaro. Han rör sig från det allmänna till det enskilda, från myt till verklighet och skriver i en helt egen stil som blandar vardag och humor med det upphöjda och allvarliga och som flödar av värme och elegans.
I hans sista diktsamlingar, ”Mandelblom och bortom” (2005) och den mäktiga prosatexten ”I frånvarons närvaro” från 2006 tog han steget fullt ut mot ett allmänt humanistiskt perspektiv. Hans poesi överskred sina historiska och geografiska landmärken och undersökte människans villkor genom stadier av ständig självprövning,
Han hör till de mest betydande poeterna i vår tid.
(Se www.världslitteraturen.se för en litteraturlista.)
Kerstin Eksell