We Are Europeans with Double Guilt - Vi är européer med dubbel skuld

Translation of text by Rev Dr Anna Karin Hammar, Chair of Kairos Palestine Sweden, in Kyrkans Tidning November 7,  2023.

We Are Europeans with Double Guilt

The Palestinian conflict is one of the world’s longest conflicts. It gained momentum when British colonialism gave credence to the Jewish dream of a country of its own. It is now one hundred and six years since the so-called Balfour Declaration was written, in 1917. That’s when a British nobleman and foreign minister gave the green light to Jewish colonization of Palestine. The Balfour Declaration contained a caveat that a Jewish home in historic Palestine must not have negative consequences for the rest of the civilian population. At the beginning of the twentieth century, the Jewish population in historic Palestine was about ten percent. The number of Palestinian Christians was about the same and the other nearly eighty percent were Muslims.

In 1901, the Jewish National Fund was founded with the aim of buying up land in Palestine that Jews could farm. The Balfour Declaration provided a strong endorsement of its ambitions. Gradually, the contradictions became evident and the local conflicts on the ground in Palestine, the area between the Jordan River and the Mediterranean, became increasingly violent. The British, early on during their administrative governance through The Mandate for Palestine granted by the League of Nations (mainly in 1922-1948), were undecided as to which side to support. Towards the end, however, the English gave priority to the Jewish struggle, among other things by disarming the Palestinian Muslim and Christian groups but not the Jewish ones.

The Holocaust during World War II meant that the idea of a separate country for the Jewish people received wholehearted support. The countries of Europe were largely to blame for not opening their borders to fleeing Jews during the beginning of the Nazi persecution. After the Holocaust, the countries of Europe seized the opportunity to offload themselves of some of their moral debt by supporting a Jewish state in historic Palestine. In doing so, however, the European countries incurred a new debt. Now to the Palestinian people.

Founded in 1948, the State of Israel provided a Jewish country for the atrociously tormented Jewish people. The Palestinian people were largely displaced and became a refugee people with more than 750,000 driven from their homes in historic Palestine. With the expulsion, the number of Palestinian Christians dropped from ten per cent to about three per cent. They suffered as much as the Palestinian Muslims from the expulsion and ethnic cleansing.

The story and its continuation can be read, for example, in Ingmar Karlsson’s book about the Palestinians (The People Who Were Not Allowed to Exist) and in Bernt Hermele’s book about the Nakba. The international law reports from Amnesty, the Israeli human rights
organization B’Tselem, Human Rights Watch and others also provide invaluable reading covering the actual situation today. It is important that we are aware of the history and international law reviews of Israeli policy leading up to Hamas’ horrific attack through its war crime on 7 October 2023. The response from Israel now unfolding before our eyes is that of a country in crisis. We are now observing several war crimes committed by Israel as well. Trying to eradicate Hamas is said to be Israel’s war aim, along with the release of the hostages.

Today, the international community is confronted with two deeply traumatized peoples: the Palestinians who fear genocide and expulsion once again and the Israeli Jews who fear that Jews cannot be safe anywhere in the world.

Calling for a ceasefire, humanitarian pauses and the protection of civilians in accordance with international law is the least we can do. The release of the hostages can hardly be undermined by such measures. The international community must take seriously the fact that ethnonationalists in Netanyahu’s government are trying to expel Palestinians with the help of settlers and the military in the West Bank. In East Jerusalem, too, a campaign of expulsion is being waged, house by house. The powerful threat to religious freedom exerted by the regime allied with settlers affects both Muslims and Christians. Christian bishops and priests are not spared from being spat upon in Jerusalem’s Old City. It is a terrible escalation of a conflict that has lasted more than a century.

As European Christians, we are doubly guilty. We are a part of the fact that the Church failed to truly resist the Third Reich’s reign of terror. We are responsible for an anti-Jewish Christian history in the West that has fueled the anti-Semitic racism which ultimately led to genocide. Through our support for European colonialism and its support for Zionism, we have been complicit in turning the Palestinian people into a refugee people still fighting for their legitimate rights. These include the right to statehood and the right of return of Palestinian refugees under UN Resolution 194. To discern the way forward as European Christians in this situation must mean anchoring ourselves more firmly in international law and in a resolute
renunciation of war crimes.

The UN humanitarian office in Jerusalem testifies that an average of more than four hundred Palestinian children in Gaza have been killed or injured every day since 7 October.

It is my prayer as a priest in the Church of Sweden and chairman of Kairos Palestine Sweden that more European Christians will take responsibility for their dual guilt. The flip side of guilt is accountability. To once again let down two traumatized peoples cannot be compatible ith our vocation as a Church. To boldly stand up for justice, peace and international law is our calling. Israel has a right to exist. Palestine has a right to exist.

With nothing less can we find our way forward towards the emancipation of all throughout the Holy Land. Israel must stop the dangerous path that legitimizes illegal settlements and the continued expulsion of Palestinians from their homes and land. Israel must stop the murder of Palestinians in the occupied West Bank, in occupied East Jerusalem and in Gaza. Hamas must release the hostages and renounce its appalling violations of international law. Only together can these peoples, Israeli Jews and Palestinians, find Shalom and Salaam that none of us alone can create.

– – – – – – – –
En antijudisk kristen historia i väst har utgjort drivmedel för en antisemitisk rasism som ytterst lett till folkmord. Genom vårt stöd till den europeiska kolonialismen är vi delaktiga i att det palestinska folket blev ett flyktingfolk.

Palestinakonflikten är en av världens längsta konflikter. Den tog fart i och med att den brittiska kolonialismen knöt an till den judiska drömmen om ett eget land. I dagarna är det etthundrasex år sedan den så kallade Balfourdeklarationen skrevs, år 1917. Det var då en brittisk adelsman och utrikesminister gav grönt ljus för judisk kolonisering av Palestina. Balfourdeklarationen innehöll en brasklapp om att ett judiskt hem i det historiska Palestina inte skulle få negativa konsekvenser för den övriga civilbefolkningen. Vid 1900-talets början var den judiska befolkningen i det historiska Palestina omkring tio procent. De palestinska kristna var ungefär lika många och övriga nära åttio procent var muslimer.

År 1901 grundades den judiska nationalfonden med syftet att köpa upp mark i Palestina som judar skulle kunna bruka. Balfourdeklarationen gav dess ambitioner ett starkt bifall. Så småningom blev motsättningarna uppenbara och de lokala konflikterna på marken i Palestina, området mellan Jordanfloden och Medelhavet, allt våldsammare.

Engelsmännen under sitt Palestinamandat från Nationernas Förbund (främst åren 1922-1948) var vacklande i om vilken sida man skulle stödja. Mot slutet gav dock engelsmännen prioritet åt den judiska kampen, bland annat genom att avväpna de palestinska muslimska och kristna grupperna men inte de judiska.

Förintelsen under Andra världskriget innebar att tanken på ett eget land för det judiska folket fick ett starkt stöd. Europas länder hade ett stort ansvar för att man inte hade öppnat sina länder för flyende judar under början av den nazistiska förföljelsen. Europas länder tog efter Förintelsen tag i möjligheten att avbörda sig något av sin skuld genom stödet till en judisk stat i det historiska Palestina. Därmed ådrog sig de europeiska länderna emellertid en ny skuld. Nu till det palestinska folket.

Staten Israels bildande 1948 ledde till en judisk stat för det fruktansvärt drabbade judiska folket. Det palestinska folket fördrevs till stor del och de blev ett flyktingfolk med mer än 750 000 fördrivna från sina hem i det historiska Palestina. De palestinska kristnas antal sjönk i och med fördrivningen från tio procent till omkring tre procent. De drabbades i lika mån som de palestinska muslimerna av fördrivningen och den etniska rensningen.

Historien och dess fortsättning finns att läsa i bland andra Ingmar Karlssons bok om palestinierna (Folket som inte fick finnas) och i Bernt Hermeles bok om Nakba. Folkrättsrapporterna från Amnesty, den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, Human Rights Watch med flera är också ovärderlig läsning om den konkreta situationen idag. Det är viktigt att vi är medvetna om historien och de folkrättsliga granskningar som gjorts av den israeliska politiken fram till Hamas vedervärdiga attack genom sin krigsförbrytelse den 7 oktober 2023. Gensvaret från Israel som vi nu ser är ett gensvar från ett land i kris. Observatörer iakttar nu flera krigsförbrytelser även av Israel. Att försöka utrota Hamas sägs vara Israels krigsmål jämte att få gisslan frigiven.

I dag möter det internationella samfundet två djupt traumatiserade folk. Palestinierna som fruktar folkmord och fördrivning ännu en gång. De israeliska judarna som fruktar att judar inte kan vara trygga någonstans i världen.

Att begära vapenvila, humanitära pauser och skydd för civila i enlighet med folkrätten är det minsta som vi kan göra. Gisslans frigivning kan knappast försämras av dessa åtgärder. Det internationella samfundet måste ta på allvar att etnonationalister i Nethanyahus regering försöker fördriva palestinier med hjälp av bosättare och militär på Västbanken. Även i östra Jerusalem förs en fördrivningskampanj, hus för hus. Det starka hot mot religionsfriheten som utövas av regimen lierad med bosättare drabbar både muslimer och kristna. Kristna biskopar och präster kan inte gå säkra från spottloskor i Jerusalems gamla stad. Det är en fruktansvärd eskalering av en mer än hundraårig konflikt.

Som europeiska kristna står vi med en dubbel skuld. Vi är delaktiga i att kyrkan inte gjorde motstånd i någon högre utsträckning mot Tredje rikets terrorvälde. Vi har ansvar för en antijudisk kristen historia i väst som utgjort drivmedel för en antisemitisk rasism som ytterst lett till folkmord. Vi har genom vårt stöd till den europeiska kolonialismen och dess stöd till sionism delaktighet i att det palestinska folket blev ett flyktingfolk och som forfarande kämpar för sina legitima rättigheter. I dessa ingår rätten till en egen stat och de palestinska flyktingarnas rätt att återvända enligt FNs resolution 194. Att som europeiska kristna urskilja vägen framåt i denna situation, måste innebära att allt starkare förankra oss i folkrätten och i ett resolut avståndstagande från krigsförbrytelser.

FN:s humanitära kontor i Jerusalem vittnar om att i genomsnitt mer än fyrahundra palestinska barn i Gaza har dödats eller skadats varje dygn efter den 7 oktober.

Det är min bön som präst i Svenska kyrkan och ordförande i Kairos Palestine Sweden att fler europeiska kristna ska ta ansvar för sin dubbla skuld. Skuldens framsida är ansvar. Att återigen svika två traumatiserade folk kan inte vara förenligt med vår kallelse som kyrka. Att oförväget stå upp för rättvisa, fred och folkrätt är vår kallelse. Israel har rätt att finnas. Palestina har rätt att finnas.

Med ingenting mindre kan vi finna vår väg framåt mot en frigörelse för alla i hela det heliga landet. Israel måste upphöra med den farliga väg som legitimerar illegala bosättningar och fortsatt fördrivning av palestinier från hem och mark. Israel måste upphöra med mord på palestinier på ockuperade Västbanken, i ockuperade östra Jerusalem och i Gaza. Hamas måste släppa gisslan och ta avstånd från sina vedervärdiga brott mot folkrätten. Bara tillsammans kan dessa folk, israeliska judar och palestinier, finna Shalom och Salaam som ingen av oss ensam kan skapa.

Anna Karin Hammar
präst, ordförande i Kairos Palestine Sweden

Bli medlem idag

Bli medlem i Kairos Palestine Sweden